Specialpedagogiska institutionen
Specialpedagogiska institutionen har sitt ursprung från Pedagogiska institutionen vid f.d. Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). Den första innehavaren av en professur i pedagogik var Torsten Husén, under åren 1956-1971. Först 1995 tillkom en permanent professur i special-pedagogik som Siv Fischbein erhöll. Hon efterträddes 2006 av Rolf Helldin som blev den sist anställde professorn i specialpedagogik vid LHS och den första professorn i specialpedagogik vid Specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet.
År 2002 omorganiserades den Pedagogiska institutionen vid LHS och tre nya institutioner bildades; Institutionen för individ, omvärld och lärande (IOL), Institutionen för samhälle, kultur och lärande (SKL) samt Institutionen för undervisningsprocesser, kommunikation och lärande (UKL). Ämnet specialpedagogik inkluderades i IOL, liksom ämnet Barn- och ungdomsvetenskap. 2003 inrättades specialpedagogik som ett separat forskningsämne, där doktoranderna disputerade i pedagogik med inriktning mot specialpedagogik. Deras avhandlingar täckte ett brett fält, från individuell utveckling och familjebakgrund till samhälleliga perspektiv, såväl som didaktiska frågor och relationen mellan teori och praktik.
Den 1 januari 2008 slogs LHS samman med Stockholms universitet och ämnet special-pedagogik bildade en egen institution och blev samtidigt ett eget forskarutbildningsämne. Men det dröjde ända till december 2012 innan institutionen kunde flytta från sina gamla lokaler i Rålambshov till Frescati Hage. Under sommaren 2022 flyttade sedan institutionen till Albano.
Specialpedagogisk utbildning
En utökad utbildning för redan utbildade lärare till speciallärare startade 1962 på Lärarhög-skolan i Stockholm, men i begränsad skala och utan koppling till någon forskning vid Pedagogiska institutionen. Åren närmast innan hade det främst funnits utbildningar och kurser i ämnet specialpedagogik som Skolöverstyrelsen hade ansvar för.Antagning till Speciallärarlinjen byggde på tidigare genomgången lärarutbildning och minst tre års lärarerfarenhet. Examen från linjen gav behörighet att söka en särskild speciallärar-tjänst i specialklass och klinik. Det fanns då olika typer av specialklasser, och därför flera inriktningar eller underliggande utbildningslinjer inom ramen för speciallärarlinjen. Inriktningarna kunde vara hjälp- och observationsklasslärare, särskollärare, talpedagog, hörselklasslärare och lärare för funktionshindrade. Inriktningarna har varit ordnade i under-liggande linjer som varierat något genom åren. Studierna vid utbildningslinjerna var två terminer, men genom speciallärarlinjen ordnades även olika slags kortare utbildningar och kurser för flera kategorier studerande med olika bakgrund. Före 1990 fanns olika utbildningar för speciallärare beroende på vilken grupp eller vart man inriktade sig mot; intellektuellt, språkliga svårigheter, hörsel- eller synnedsättning.
År 1990 inrättades en utbildning för specialpedagoger. Den utbildningen var mer inriktad på att handleda lärare och rektorer istället för att arbeta med individuella elever. Studenterna som rekryterades till denna påbyggnadsutbildning var både förskollärare och grundskollärare. Ambitionen var att göra utbildningen vetenskapligt forskningsorienterad mot intellektuella brister och komplicerade lärsituationer. Frågor om deltagande och inkludering av elever i behov av specialpedagogik prioriterades. Utbildningen skulle tillgodose de behov som fanns från olika typer av skolor: grundskolan, döv-, blind- samt särskolan. Så småningom fasades dessa utbildningar samman till en och samma utbildning med syftet att ge alla lärare special-pedagogisk kunskap utifrån ett individuellt, samhälleligt, filosofiskt och historiskt perspektiv. Utbildningen låg på grundnivå. 2007 inrättades specialpedagogutbildningen på avancerad nivå och 2008 inrättades också en speciallärarutbildning med inriktning mot språk-, skriv- och läs-utveckling och matematikutveckling. Även denna utbildning låg på avancerad nivå. 2012 startade inriktningarna mot utvecklingsstörning, synskada samt dövhet och hörselskada.