Nationalekonomiska institutionen
Institutionen och dess arkiv ingår i Stockholms universitet (SU), där den utgör en av flera arkivbildare inom myndigheten som helhet. Vissa handlingar som hanteras vid institutionen ingår inte i institutionens arkiv utan i universitetsförvaltningens arkiv. Det gäller bland annat vissa handlingar inom personaladministration och ekonomiadministration.
Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet har sitt ursprung i den undervisning i nationalekonomi som initierades vid Stockholms högskola 1888/89, med Johan Leffler som lärare. År 1903 startade Gustav Cassel1 Socialvetenskapliga institutet, vilket förblev institutionens officiella namn till 30 juni 1960. Den 1 juli 1960 fick institutionen namnet Institutionen för nationalekonomi, vilket senare kom att ändras till det nuvarande namnet Nationalekonomiska institutionen.
Cassel (1904-34) forskade bl.a. om valutapolitik. Gösta Bagge, som grundade Socialinstitutet (nuv. Socialhögskolan) forskade som lönesättning vid fackliga förhandlingar och långtidsarbetslöshet. Nobelpristagaren Gunnar Myrdal, verkade vid Stockholms högskola (sedermera Stockholms universitet) åren 1933-37. Hans arbete om prisbildning och föränderlighet var ett tidigt och viktigt bidrag till ”Stockholmsskolan”, där även Erik Lundberg och Ingvar Svennilson, som också verkade vid institutionen, ingick. Svennilson arbetade mycket med regeringens långtidsutredningar. Karin Kock (1936-46) bidrog med arbeten rörande arbetsmarknad och räntor. Peter Bohm 1974-98 ägande sig åt välfärdsteori och introducerade cost-benefit-analys i Sverige.
I synnerhet under 1960-talet samarbetade många av institutionens forskare med Konjunkturinstitutet (KI).
År 1962 grundade Myrdal Institute for International Economic Studies (IIES), som har haft sin tyngdpunkt inom makroekonomisk forskning. I dagsläget finns många forskningsmässiga beröringspunkter mellan institutet och institutionen. Institutionen samarbetar också med Institutet för social forskning (SOFI).
Under 70- och 80-talen var forskningen informellt organiserad i tre grupper: Alf Carling ledde en grupp om energisystem och Peter Bohm en om välfärdsekonomi. Lars Werins grupp hade en mer allmän inriktning, och där ingick Bo Axell och Claes-Henrik Siven.
Under åren 1956-60 tog ca 8 000 studenter examen vid institutionen, åren 1961-65 nästa fördubblades antalet till 15 000, för att under perioden 1966-68 öka till 28 000. 2 Förra året, dvs. år 2020) utfärdades 155 examensbevis med nationalekonomi eller ekonometri som huvudområde på grundnivå och avancerad nivå eller som ämne på forskarnivå.
Under 2021 bildades Centrum för penningpolitik och finansiell stabilitet (Center for Monetary Policy and Financial Stability, (CeMoF) vid institutionen. CeMoF bildades i samverkan mellan Nationalekonomiska institutionen, Institutet för internationell ekonomi och Företagsekonomiska institutionen i syfte att stärka forskarutbildning och forskningsmiljö inom områdena penningpolitik och finansiell stabilitet. Inrättandet av centrumet möjliggjordes av ett miljöstöd från Riksbankens Jubileumsfond.
Institutionen har tidigare varit belägen först på Odengatan 61, även under en tid på Hagagatan. År 1970 flyttade institutionen till Campus Frescati, och har sedan dess huvudsakligen legat i hus A, plan 7, Universitetsvägen 10 A och sedan år 2020 även på plan 6 efter att under perioden 2013-2020 också legat på plan 4.
Idag bedrivs forskningen främst inom arbetsmarknadsekonomi, finansiell ekonomi, internationell handel, makroekonomi, mikroekonomi, offentlig ekonomi, politisk ekonomi och utvecklingsekonomi.
För närvarande har institutionen cirka 35 lärare/forskare, cirka 75 doktorander - som sitter hos oss, på IIES samt SOFI - och 10 medarbetare inom administrationen. Antalet studenter är cirka 1 200 per termin.
I skrivande stund erbjuder institutionen 18 kurser på grundnivå, 22 kurser på avancerad nivå och 25 kurser på forskarnivå (i samarbete med International Economic Studies (IIES) och Institutet för social forskning (SOFI) samt Handelshögskolan i Stockholm). Utöver detta ges två kandidatprogram om vardera 180 högskolepoäng (hp) och ett masterprogram om 120 hp.
Program där nationalekonomi kan läsas som huvudområde för examen på grundnivå:
- Nationalekonomprogrammet, 180 hp
- Kandidatprogram i nationalekonomi och statistik, 180 hp
- Kandidatprogram i filosofi, ekonomi och politik, 180 hp
- Samhällsplanerarprogrammet, 180 hp
Program där nationalekonomi kan ingå som biämne:
- Politices kandprogram i nationalekonomi och statsvetenskap, 180 hp
- Kandidatprogram i matematik och ekonomi, 180 hp
- Kandidatprogram i sociologi: Arbetsliv & arbetsmarknad, 180 hp
- Kandidatprogram i företagsekonomi, 180 hp
Dessutom ger institutionen 2 delkurser i nationalekonomi om sammanlagt 15 hp för blivande lärare i samhällskunskap.
Nationalekonomiska institutionen leds av prefekt, ställföreträdande prefekt och en institutionsstyrelse. Styrelsen är en länk mellan institutionen och den samhällsvetenskapliga fakulteten. Det löpande arbetet svarar ledningsgruppen för som, utöver prefekt och ställföreträdande prefekt, består av administrativ chef och biträdande administrativ chef samt studierektorer. Institutionsstyrelsen är institutionens högsta beslutande organ och avgör arbetsfördelningen mellan styrelsen och prefekten. Styrelsen fattar beslut om användningen av institutionens resurser, organisationen av arbetet vid institutionen, planer för utbildningen, riktlinjer för anordnande av undervisning och prov m m. Prefekten leder och fördelar arbetet och svarar för den löpande förvaltningen vid institutionen. Detta görs tillsammans med ställföreträdande prefekt, studierektor för utbildning på grundnivå och avancerad nivå och studierektor för utbildning på forskarnivå samt administrativ chef och biträdande administrativ chef.
Utbildningen på forskarnivå i nationalekonomi bedrivs i samverkan med forskningsinstituten IIES och SOFI vid Stockholms universitet och med Handelshögskolan i Stockholm (HHS) och programmet går under beteckningen Stockholm Doctoral Course Programme in Economics, Econometrics and Finance, SDPE. Uppsala universitet medverkar också i samarbetet vad gäller tillgång till andraårskurser. Inom SU finns också en samverkan med företagsekonomiska institutionen.
Utbildningen på forskarnivå är också del av ett samarbete med 7 andra framstående europeiska universitet (ENTER) som gör det möjligt för studenterna i nationalekonomi vid SU respektive HHS att medverka i en årlig gemensam doktorandkonferens samt att presentera sin forskning vid någon av de andra institutionerna.
Inom undervisningen samverkar institutionen, som nämnts ovan, med andra institutioner/institut vid SU
inom ramen för olika program. Vi har också en mängd bilaterala Erasmus-avtal med olika europeiska universitet som möjliggör ett aktivt studentutbyte. Bland annat för att underlätta detta meddelas i stort sett all undervisning i nationalekonomi efter första terminen på engelska.
Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet har sitt ursprung i den undervisning i nationalekonomi som initierades vid Stockholms högskola 1888/89, med Johan Leffler som lärare. År 1903 startade Gustav Cassel Socialvetenskapliga institutet, vilket förblev institutionens officiella namn till 30 juni 1960.
Den 1 juli 1960 fick institutionen namnet Institutionen för nationalekonomi, vilket senare kom att ändras till det nuvarande namnet Nationalekonomiska institutionen. Cassel (1904–34) forskade bl.a. om valutapolitik. Gösta Bagge, som grundade Socialinstitutet (nuv. Socialhögskolan) forskade om lönesättning vid fackliga förhandlingar och långtidsarbetslöshet. Nobelpristagaren Gunnar Myrdal, verkade vid Stockholms högskola (sedermera Stockholms universitet) åren 1933–37. Hans arbete om prisbildning och föränderlighet var ett tidigt och viktigt bidrag till ”Stockholmsskolan”, där även Erik Lundberg och Ingvar Svennilson, som också verkade vid institutionen, ingick. Svennilson arbetade mycket med regeringens långtidsutredningar. Karin Kock (1936–46) bidrog med arbeten rörande arbetsmarknad och räntor. Peter Bohm (1974–98) ägande sig åt välfärdsteori och introducerade cost-benefit-analys i Sverige.
I synnerhet under 1960-talet samarbetade många av institutionens forskare med Konjunkturinstitutet (KI).År 1962 grundade Myrdal Institute for International Economic Studies (IIES), som har haft sin tyngdpunkt inom makroekonomisk forskning. I dagsläget finns många forskningsmässiga beröringspunkter mellan institutet och institutionen. Institutionen samarbetar också med Institutet för social forskning (SOFI). Under 1970- och 80-talen var forskningen informellt organiserad i tre grupper: Alf Carling ledde en grupp om energisystem och Peter Bohm en om välfärdsekonomi. Lars Werins grupp hade en mer allmän inriktning, och där ingick Bo Axell och Claes-Henrik Siven.
Under åren 1956–60 tog ca 8 000 studenter examen vid institutionen, åren 1961–65 nästan fördubblades antalet till 15 000, för att under perioden 1966–68 öka till 28 000.
Under 2021 bildades Centrum för penningpolitik och finansiell stabilitet (Center for Monetary Policy and Financial Stability, (CeMoF) vid institutionen. CeMoF bildades i samverkan mellan Nationalekonomiska institutionen, Institutet för internationell ekonomi och Företagsekonomiska institutionen i syfte att stärka forskarutbildning och forskningsmiljö inom områdena penningpolitik och finansiell stabilitet. Inrättandet av centrumet möjliggjordes av ett miljöstöd från Riksbankens Jubileumsfond.
Institutionen har tidigare varit belägen först på Odengatan 61, även under en tid på Hagagatan. År 1970 flyttade institutionen till Campus Frescati.